Don't mess with us !

Sofia hade cirka femton minuters promenad hem från skolan, mest på väl trafikerade gator. Men hon var också tvungen att gå genom Wasaparken, vilket hon blev lite osäker på för det är en del där just inga människor paserade och där de stora träden skymde all syn från gatan. Man vet aldrig vem som kan passera här samma tid.

Just därför hände det. Martin stod framför henne och spärrade vägen. Sofia kände hur känslorna började krypa fram. Hon blev nervös och visste inte vad hon skulle säga. Vad skulle jag göra nu ? Tänke Sofia.

Killen framför henne är killen som hon en gång var kär i men som endast lekte med hennes känslor. Hon tittade snabbt ner i marken efter ha sett honom och går förbi som att hon inte sett honom. Hon ryser i hela kroppen när hon går förbi honom och känner då att någon greppar tag i hennes arm. Hon rycker till och tittar bak, det är Martin som tagit tag i henne. Han tittar på henne och säger:

-Hälsar man inte ?

Hon står nu och bara glor ner i marken och känner hur ansiktet blir helt rött av rodnad. Hon tittar upp och säger att hon inte vill ha med honom och göra efter allt han gjort som såra henne. Men hon menade inte det, hon ville ha honom så illa, men hon kunde inte med och visa sig svag. Han stod länge och bara tittade på henne tills deras blickar möttes och när Sofia precis tänkte gå vidare utan att säga något mer ställer han sig framför henne. Han stirrar henne djupt i ögonen och Sofia känner hur hon vill skrika ut vad hon känner men innan hon hinner öppna munnen säger han:

- Jag ångrar att jag såra dig, jag önska att jag inte hade gjort det jag tänker på dig varje kväll innan jag ska sova, du är de första jag tänker på när jag vaknar upp. Jag saknar dig, jag vill ha dig tillbaka.

Sofia känner hur ögonen blir fyllda med tårar och att en tår rinner ner från hennes kind och säger:

- Jag går inte en dag, inte en timme, knappt en minut utan att tänka på dig Martin.

Han tar hennes hand och säger ska vi ge det en andra chans ?

Sofia nickar och ett leende skiner upp hennes ansikte och det bestämmer för att gå och ta en fika och prata om allt.

Sofia följer med Martin hem och kvällen slutar att hon ligger i hans famn och precis innan hon somnar säger Martin - Jag älskar dig.

Martin bor precis vid parken och vet att Sofia går där varje dag efter skolan. Han ångrar vad han gjort mot henne, sättet han såra henne på. Han vet att Sofia tror att han lekte med hennes känslor, han bestämde sig för att ta tag i detta. En dag stod han i parken och såg Sofia komma gåendes. Han bara står och väntade in henne. Han ser att Sofia tittar på honom men hon tittar snabbt ner igen, när hon närmar sig går hon genast bara förbi utan att hälsa. Han greppade då tag i hennes arm, tittade henne djupt i ögonen innan han frågar om man inte hälsar. Sofia säger ingenting utan bara står där helt tyst och tittar ner i marken. Martin känner hur hans känslor vill komma ut men han väntar på att hon ska säga något. Efter ett tag får han till svar:

- Martin jag vill inte ha något med dig och göra, du sårade mig.

Martin ser att hennes ögon glänser och ser att hon tvekade lite på det hon precis sa. Martin stod och bara tittade på henne, tänkte på hur vacker hon är, vilken underbar tjej hon är. Sofia tittar upp på henne deras blickar möts och precis när han tänker säga något så går Sofia men Martin ställer sig i vägen. Martin berättar för Sofia hur han känner, hur mycket han tänker på henne och hur mycket han ångrar vad han gjort.

Han ser tillslut att det börjar rinna tårar ner Sofias kind och hon berättar att hon känner desamma som Martin. Martin tar då hennes hand och frågar om de ska ge dem en andra chans. Han får en nick från Sofia och hon ler medans tårarna slutar komma.

- Ska vi gå och ta en fika och prata om allt ? säger Martin

Sofia svarar att det låter som en bra idé och kvällen slutar med att Martin och Sofia ligger i sängen håller om varandra och innan de somnar säger Martin de magiska orden - Jag älskar dig.

Detta är från själva Olivers synvinkel, från tredje person. Det förstår man eftersom det står nu måste han göra det och att det står '' Han kunde inte förstå att han faktiskt gjorde det ingen annan hade vågat ''

Detta kommer från förståndarens synvinkel eftersom '' Vällingen tog slut, men föreståndaren stannade kvar och väntade på avdunkningen, hans sista uppgift för dagen  ''

Detta är från pojkarnas synvinkel '' Tillslut såg de Oliver resa sig, gå fram till föreståndaren och säga''

Kommer från Olivers synvinkel , '' Jag form '' i första person. '' Jag hade nog aldrig kommit ifrån fattighuset om jag inte dragit en riktig nitlott ''